Enklare förr

Nu skall alla gå dubbelt i två veckor innan de kan börja torka bajs eller göra något annat vettigt i svensk sjukvård.

Det var mindre tjafs förr. Mitt första sjukhusarbete var som biträde. Jag träffade en dyster anställningskarl på Karolinska och tyckte att jag skulle vikariera som laboratorieassistent, för det hade jag träffat en gammal klasskamrat som varit. Jag hade ju fått en kemilåda när jag fyllde tio och tyckte att provrör var trevliga saker. Ibland började det ryka så mamma kom och undrade vad vi gjorde.

Det har slagit mig att om jag blandat två av ingredienserna i den där lådan med litet större omsorg och tagit med en skvätt av det som mamma tog bort nagellacket med så hade huset varit en yttervägg fattigare. Men på den tiden var ingenting farligt. Varken barn eller faror var riktigt uppfunna på sextiotalet.

Anställaren på KS betraktade mig och sade -Nä, men ni kan få bli sjukvårdsbiträde. -Vad är det, sade jag. -Det får ni se om ni kommer hit på måndag klockan åtta.

Efter några dagar sade en sjuksköterska att jag skulle gå in på sal tre och helavtvätta en tant. Anade oråd. Hade sett plåtskålarna, en stor och en mindre. Jag var situationen vuxen. Jag låste in mig på toaletten och tände en cigarett. Jag tänkte att antingen tvättar jag tanten på alla tänkbara ställen, eller också går jag hem. Jag tvättade tanten.

Mitt första läkarvikariat var på ögonkliniken Karolinska. Även då var arbetsplatsintroduktionen koncis. Avdelningssköterskan sade -Jaha, så detta är den nya underläkaren. Jaha, då tar doktorn en rock i skåpet där, och så går doktorn in i rummet där och så gör doktorn som docent Holmberg säger.

Jag gick in i behandlingsrummet. En man som såg ut som Ture Sventon räckte fram handen och sade -Hej. Åke.

Sen gjorde jag som han sa.