Blattefrågan

Eftersom Sverige inte varit i krig på ungefär trehundraartontusen år är vi inte särskilt bra på att fatta när vi har problem. Vi lufsar runt och är jämställda och skruvar ihop bokhyllan Billy och litar på att alla älskar oss.

För ett par år sedan gick jag in i Rådhuset och såg på listorna vilka som skulle upp i mål. Drygt hälften av namnen var utländska. Man bör fatta att brottslighet kostar. En gangster kostar mycket mer än tjugo hederliga skattebetalare kan gneta ihop.

Det multikulturella samhället ses som bra. Vad det betyder har ingen förklarat så man begriper. För något år sedan var två franska professorer på besök i Sverige och fick veta att vi utropat det Multikulturella året. Bägge gömde sina ansikten i händerna och stönade -Non, non.

Danmark införde regeln att danska medborgare som vill gifta sig med en utlänning skulle ha karenstid. Tanken var, fast det aldrig riktigt framkom i svensk debatt, att den som vill importera en analfabetisk trettonårig fru från släkten i balkan borde vila litet på hanen tills det var klart att lilla frun också var med på noterna.

Så såg förstås inte Sverige på saken. Det blev rubriker om att utsatta danskar tvingades flytta till Malmö. Till kärleken, som det stod i någon rubrik. Att Sverige är det godaste landet på jorden är ju ställt bortom varje rimligt tvivel.

Några år senare kunde man läsa att kvinnojourerna i Malmö gick på knäna och behövde mera pengar. Det visade sig att de kärlekskranka nydanskar som importerat en fru från hemlandet spöade sina små fruar så rejält så socialpengarna i Malmö tog slut. Men vi svenskar var förstås lika goda ändå.

Sveriges bästa grenar är att tillsätta utredare som hävdar att vi är de värsta rasister som någonsin trampat denna jord och att tycka att om alla får komma hit som vill så blir allting säkert bra. Det är ett utmärkt sätt att locka hit alla krigsförbrytare och gangstrar som finns på denna jord.

Framlidna TV-journalisten Ingela Agardh skrev i sin bok Den största nyheten att media är den enda makt i Sverige som inte har någon motkraft. Hon berättar om en reportageserie på TV om ett ensamt invandrarbarn. Efter tre program sprack hela historien. Agardh och andra försökte göra ett fjärde program och berätta sanningen. Så blev det inte, delvis av omtankte om barnet de gjort serien om, men inte bara därför. Det sågs helt enkelt inte som passande.

Det som har varit i TV eller stått i tidning är sant, och det kan du inte göra något åt. Det som inte står i tidning eller varit på TV, det finns inte. Prata invandring i Sverige är som att nämna andra världskriget på Faulty Towers.