Blattefrågan

Eftersom Sverige inte varit i krig på ungefär trehundraartontusen år är vi inte särskilt bra på att fatta när vi har problem. Vi lufsar runt och är jämställda och skruvar ihop bokhyllan Billy och litar på att alla älskar oss.

För ett par år sedan gick jag in i Rådhuset och såg på listorna vilka som skulle upp i mål. Drygt hälften av namnen var utländska. Man bör fatta att brottslighet kostar. En gangster kostar mycket mer än tjugo hederliga skattebetalare kan gneta ihop.

Det multikulturella samhället ses som bra. Vad det betyder har ingen förklarat så man begriper. För något år sedan var två franska professorer på besök i Sverige och fick veta att vi utropat det Multikulturella året. Bägge gömde sina ansikten i händerna och stönade -Non, non.

Danmark införde regeln att danska medborgare som vill gifta sig med en utlänning skulle ha karenstid. Tanken var, fast det aldrig riktigt framkom i svensk debatt, att den som vill importera en analfabetisk trettonårig fru från släkten i balkan borde vila litet på hanen tills det var klart att lilla frun också var med på noterna.

Så såg förstås inte Sverige på saken. Det blev rubriker om att utsatta danskar tvingades flytta till Malmö. Till kärleken, som det stod i någon rubrik. Att Sverige är det godaste landet på jorden är ju ställt bortom varje rimligt tvivel.

Några år senare kunde man läsa att kvinnojourerna i Malmö gick på knäna och behövde mera pengar. Det visade sig att de kärlekskranka nydanskar som importerat en fru från hemlandet spöade sina små fruar så rejält så socialpengarna i Malmö tog slut. Men vi svenskar var förstås lika goda ändå.

Sveriges bästa grenar är att tillsätta utredare som hävdar att vi är de värsta rasister som någonsin trampat denna jord och att tycka att om alla får komma hit som vill så blir allting säkert bra. Det är ett utmärkt sätt att locka hit alla krigsförbrytare och gangstrar som finns på denna jord.

Framlidna TV-journalisten Ingela Agardh skrev i sin bok Den största nyheten att media är den enda makt i Sverige som inte har någon motkraft. Hon berättar om en reportageserie på TV om ett ensamt invandrarbarn. Efter tre program sprack hela historien. Agardh och andra försökte göra ett fjärde program och berätta sanningen. Så blev det inte, delvis av omtankte om barnet de gjort serien om, men inte bara därför. Det sågs helt enkelt inte som passande.

Det som har varit i TV eller stått i tidning är sant, och det kan du inte göra något åt. Det som inte står i tidning eller varit på TV, det finns inte. Prata invandring i Sverige är som att nämna andra världskriget på Faulty Towers.

Visa pattarna

Minns ni gruppen Bara Bröst? Som skrev en flammande debattartikel på sidan 4 i Expressen i december förra året? Inte det?

Dags för en uppdatering. Gruppen berättade att en dam utan hölje för det där som damer brukar ha framtill på överkroppen blev avvisad från ett badhus. Jämställdheten var i allvarlig fara, och att det var en viktig fråga insågs av alla. Helsida på sidan fyra i Expressen, då är det stora saker på gång.

Jämo hade tagit upp saken men inte förstått. Jämo hänvisade till "rådande norm" och "anständighet". Det var otaktiskt av Jämo, om det finns något som är mindre sexigt än tuttar i full frihet vilka bara är en social för att inte säga sexistisk konstruktion så är det förstås normer och anständighet. Följden blev hemsidan Bara bröst vilken varmt rekommenderas.

När rörelsen var som mest spänstig, runt förra nyåret, kom det ett antal inlägg. Man kunde läsa beklaganden över att nästan inget större politiskt parti tagit ställning i frågan och det påpekades att det finns män som har större bröst än kvinnor. En seger var dock att badhusen i Eskilstuna och Vingåker fallit för folkstormen, där får man vifta hur man vill med det man har ovanför midjan, oavsett kön.

Från februari i år låg sidan nere. Kampgruppen gjorde bara smärre insatser på cykel och på en strand och i en park. Men under Europride kvicknade kampen till. Tio personer samlades och det var råbra stämning.

Själv blir jag litet rörd över alla som vurmar för bisarra saker, oavsett kön. Och manliga nördar har alltså kvinnliga kamrater.

Hur kampen går? Det finns en namninsamling på hemsidan. Hittills har drygt fyrahundra medborgare valt att vara med på listan. Hur många som skrev på bara för att få kommentera - som jag - eller för att de är fulgubbar - som jag - är mig obekant, men man kan lära sig ett och annat om uppmärksamhet i media kontra folkligt intresse.

Enklare förr

Nu skall alla gå dubbelt i två veckor innan de kan börja torka bajs eller göra något annat vettigt i svensk sjukvård.

Det var mindre tjafs förr. Mitt första sjukhusarbete var som biträde. Jag träffade en dyster anställningskarl på Karolinska och tyckte att jag skulle vikariera som laboratorieassistent, för det hade jag träffat en gammal klasskamrat som varit. Jag hade ju fått en kemilåda när jag fyllde tio och tyckte att provrör var trevliga saker. Ibland började det ryka så mamma kom och undrade vad vi gjorde.

Det har slagit mig att om jag blandat två av ingredienserna i den där lådan med litet större omsorg och tagit med en skvätt av det som mamma tog bort nagellacket med så hade huset varit en yttervägg fattigare. Men på den tiden var ingenting farligt. Varken barn eller faror var riktigt uppfunna på sextiotalet.

Anställaren på KS betraktade mig och sade -Nä, men ni kan få bli sjukvårdsbiträde. -Vad är det, sade jag. -Det får ni se om ni kommer hit på måndag klockan åtta.

Efter några dagar sade en sjuksköterska att jag skulle gå in på sal tre och helavtvätta en tant. Anade oråd. Hade sett plåtskålarna, en stor och en mindre. Jag var situationen vuxen. Jag låste in mig på toaletten och tände en cigarett. Jag tänkte att antingen tvättar jag tanten på alla tänkbara ställen, eller också går jag hem. Jag tvättade tanten.

Mitt första läkarvikariat var på ögonkliniken Karolinska. Även då var arbetsplatsintroduktionen koncis. Avdelningssköterskan sade -Jaha, så detta är den nya underläkaren. Jaha, då tar doktorn en rock i skåpet där, och så går doktorn in i rummet där och så gör doktorn som docent Holmberg säger.

Jag gick in i behandlingsrummet. En man som såg ut som Ture Sventon räckte fram handen och sade -Hej. Åke.

Sen gjorde jag som han sa.

Den otäcke bloggaren

Här gott folk är en blogg av en läkare som varit med ett tag. Jag är en av de mest reaktionära människor jag känner men skapade inte denna blogg för den goda sakens skull utan för att kunna kommentera en annan bloggare som skrev om mig för två år sedan. Upptäckte henne av en slump när jag råkade googla mig.

Ett tips: Googla dig aldrig. De mest märkliga saker dyker upp. Har man inte skrivit det själv har man varit adjungerad protokollförare i Kalmare Biodlareförening. Eller uppmanat till vanhedrande handlingar på en sajt man aldrig hört talas om.

Jag hade skrivit i DN att män och kvinnor är olika. Det tyckte Johanna var fel av mig. En som kommenterade bloggen tyckte det var upprörande att sådana som jag fick skriva i tidning, visserligen bara en insändare, men ändå. Tydligen var jag ovärdig ett demokratiskt samhälle.

Och det är väl det jag anat hela tiden.